Hundraettåringen som smet från notan och försvann

Förra årets stora biosuccé har nu fått en uppföljare och Allan är äntligen här igen i årets stora familjekomedi. Ungefär en och en halv miljon såg ”Hundraåringen 2” förra året , och med detta fick filmen dessutom en Oscarsnominering i kategorin ”Bästa smink”. Robert Gustafsson återvänder som Allan, och är här lika övertygande som han var sist. Den här gången baseras filmen dock  inte på en bokförlaga (även om författaren till den första boken har varit med och tagit fram historien), upplägget är dock fortfarande väldigt lätt att känna igen.

hundraettåringenAllan och hans gäng lever ett relativt problemfritt liv på ön Bali, där vi lämnade dem senast vi såg dem. Problemet nu är bara att pengarna tagit slut snabbare än någonsin och alla pengar som drogs in under första filmen har tagit slut. Så vad ska Allan göra då? Jo, det visar sig att han sitter inne på ett hemligt recept på läsk, som kanske kan vara värt smått ofantliga summor med pengar. Det är bara ett problem, och det är att receptet finns i Berlin.

Det är full rulle genom hela filmen, och precis som i den första rullen så är det inte långt mellan skämten. I och med att man redan känner många av karaktärerna i filmen, så slösas det inte tid på att lära känna dom i denna filmen. Man känner redan till Allan och hans kompanjoner och precis som Forrest Gump i filmen med samma namn, var vår Allan delaktig i många av historiens allra största händelser. Eller vad sägs till exempel om att han var med när atombomben skapades, eller när Franco störtades.  Samma typ av koncept används också här, och handlingen inkluderar både Nixon, Kissinger och Brezhnev. Det kan dock kännas som det är någon typ av andrasortering av historiska personligheter man samlat ihop.

För att vara en svensk komedi verkar filmen väldigt påkostad och man märker att väldigt mycket pengar har lagts ner under produktionen, dock så känns mycket igen från föregångaren vilket är lite tråkigt. Humorn i filmen håller inte heller den speciellt hög klass om man jämför med föregångaren, och skådespeleriet är inte heller det speciellt bra, förutom Robert Gustavsson då, som åter igen gör en otrolig rollprestation. Jag har läst några recensioner på uppföljaren till hundraåringen  och många är eniga om att orginalet hadenågot som stack ut lite extra, och tyvärr hamnar även denna filmen i det fack som tyvärr många uppföljare hamnar i.